Får vi be om största möjliga tystnad!

Det är så tyst. Inget hörs överhuvudtaget längre. Ingen skriver, ingen debatterar, ingen tycker. Vi ska inte diskutera politik på arbetet, inte hemma, inte med vänner, inte med släkten. Vi ska vara rädda. Rädda för terrorister, för varsel, för arbetslösheten, för att protestera.
Dagligen inskränker man på våra rättigheter i samhället, retoriken är så välutvecklad att vi knappt har något att säga emot längre. Vem kan protestera mot att göra det svårare för terrorister att begå brott? Vem kan protestera mot att pedofiler ska jagas när de surfar barnporr? Vem kan egentligen ifrågasätta att regeringen förhåller sig passiv till ekonomiska problem vi har i samhället? Det finns ju ingen tydlig opposition som förmedlar ett alternativ.

Medierna rapporterar inte längre om den verkliga politiken, om man gör det får man inga läsare. Istället rapporteras det om skvaller, vem har knullat med vem bland topparna i riksdagshuset?
Visst, då och då dyker det upp en och annan fyndig kommentar från en ledarsida här och där, men det är aldrig längre den klockrena, vassa granskningen som förmedlas. Det är klart, vem vill tjalla på sin polare? För nog är det väl så? Cheferna i medierna är bundisar med dem som sitter vid makten, då och då slängs ett ben ut för att tillfredställa den hungriga pöbeln, men annars är det inget som fyller ett riktigt politiskt värde. Ingen skriver om den stora jakten på barnen.
De som innehar makten idag, både i media, den privata sfären och politikerna i riksdagen, ingen av dessa är fullt på det klara med vad tekniken innebär. Man stiftar lagar som kriminaliserar tio procent av befolkningen, samtidigt vill man inte inse att lagar ska stiftas för att beskydda människor. När tio procent anser att det de gör inte är fel, då är det de facto inte fel. Då är det ett paradigmskifte.

På internet finns information från hundratals engagerade, pålästa människor. De skriver om sin frustration och sina drömmar om framtiden.

Men annars är det tyst.