Todo es mentira en este mundo!

Vi tror på en lögn, vi accepterar något som sanning, det är kanske inte så konstigt. För när allt kommer omkring, var vi med när det hände. Vi såg det på TV, vi följde nyhetsrapporteringarna, vi blev matade med information som var så detaljerad att vi inte kunde bortse från den. När någon påstod något kunde vi bara svälja och se glada ut, för vem skulle vilja göra något sådant? Visst de har gjort en hel del elaka saker sedan dess, men det är väl naturligt, efter vad som påstods ha drabbat dem?

Den elfte september 2001 kom jag hem från skolan och fick ett telefonsamtal från min moster:
Moster: "De är fan inte kloka!"
Jag: "Vilka?"
Moster: "USA! Slå på TV:n."
Jag: "Ok."

Vad jag fick se var något som hämtat ur en film, det var som en dålig actionfilm från 90-talet, men efter ett tag fick jag klart för mig att det var på riktigt. Jag hade alltså satt på TV:n innan det andra planet flög in i den andra byggnaden, jag slapp också det evinnerliga raljerandet som man hör numera i dokumentärer och den blinkande texten som skriker ut: "America is under attack!" Jag slapp det där, jag fick en helikoptervy som täckte hela skärmen och en rykande byggnad, då och då avbröts denna bild för att skicka mig till studion, där jag fick höra vad som hänt.

Till kvällningen när husen rasat och spekulationerna härjade som värst, var jag fortfarande slagen av att det hade hänt. Inte att så många människor dött, det sker trots allt dödsfall på grund av liknande händelser över hela världen, utan snarare att det hänt USA. Det som blev avgörande dock var att vi satt där hemma, jag, min mamma och Erik, och vi kunde inte tro våra öron över nyhetsrapporteringarna.

Det hela började med att nyhetsrapportörerna själva gjorde bort sig genom att hävda: "Vi ska inte spekulera, men det är troligtvis Usama bin Laden." Vår första reaktion var att det är 'något som inte stämmer riktigt'. Genom den meningen planterar man frön i huvuden som inte ska behöva ha spekulationer, det var pajkastning. Det andra som hände var att man helt plötsligt "hittade" en 'bil utanför New York', i den bilen fanns en instruktionsmanual på arabiska för hur man styr just den typ av flygplan som det handlade om. Det blev för mycket för oss, det var så uppenbart, det var planerat. Kanske inte attacken, men vem som skulle få skulden.

Det tredje den dagen som var mycket märkligt med nyhetsrapporteringen var att en terroristgrupp som för mig (tro mig, jag är mycket politiskt intresserad) var totalt okänd, påstods ligga bakom. Ingen hade påtagit sig ansvaret, inga bevis fanns, men Al Qaida var skyldiga, inget tvivel om det. Det slog mig bara som mycket märkligt att en terroristgrupp utför ett dåd av den magnituden, men inte påtar sig ansvaret för det? Hade det varit Hamas eller Hizbollah hade det funnits flygblad i hela världen, tio i varje persons brevlåda som skrikit ut att det var de som var skyldiga. De här grupperna skäms inte, de är stolta och de hålls knappast tillbaka av någon jantelag. Så varför påtog inte den här helt nya terroristgruppen ansvaret för ett av världens kanske någonsin mest välutförda terrordåd?

Svaret är enkelt: Därför att de inte existerar.

Det är så uppenbart att det är förståeligt varför folk inte reagerar, de kan helt enkelt inte vara skyldiga. Hitler skrev: "Ju större lögnen är, desto fler människor är det som tror på den." Det här, är den största lögnen vi blivit utsatta för under de senaste trettio åren.

• Visste du att utav de 19 som anklagats för att ha varit kapare på de fyra planen den dagen, är minst sex idag i livet?
• Visste du att när kommisionen som utredde situationen ställdes inför frågan om finansiering, svarade de att det inte gick att få reda på och 'att det hade lite relevans'?
• Visste du att det bland experter inom området inte råder några som helst tvivel om att husen blev demolerade på liknande sätt som rivningsfirmor river hus?
• Att man påstår att det var 'brand' som orsakade husens kollaps? Alltså inte att flygplanen kraschade, att det aldrig någonsin förekommit att en skyskrapa kollapsat av en brand, eller att den hetta som krävdes aldrig någonsin kunde ha uppnåtts av flygplansbränsle, det är det väldigt tyst om.

Nu undrar du, som sitter skeptisk som en ateist och tittar på ett gäng frireligiösa Livets Ord-anhängare, och tänker att jag är helt utomordentligt korkad och blåögd. Frågan är bara då, är det du eller jag som borde se på den andre som galning? Jag har en gång accepterat det som påståtts som sanning, men idag ser jag det som en lika stor myt som jag alltid har sett på kristendomen. För skillnaderna är inte särskillt stora, men det återkommar jag till, en annan dag.