Musikens under i politiken

Det är mycket snack just nu om vad upphovsrättsbranschen egentligen sysslar med. Alla studier som vi idag ser handlar om och pekar mot att lönsamheten ligger i fri fildelning. Unni Drougge kan ses som exempel på detta hon har dessutom tagit ställning själv.

Varför har inte större bolag sett detta då? Det handlar ju faktiskt egentligen om simpel marknadsekonomi. De stora jättarna som representeras av Djävulen, eller Satan som han också kallas, har tagit fast på marknadsekonomins regler; efterfråga och tillgång. Ett ganska simpelt tankesätt, något som vi alla förstår. Det borde fungera, men det faller på en enda sak. Enkelhet. Men jag predikar väl som vanligt för de redan frälsta.

Vi skulle kunna börja odla vår mat igen, det skulle fungera. Vi kommer inte göra det, trots att det är gratis, för vi vill göra det enklaste. Det bekvämaste. Markandsekonomi fungerar inte om det finns enklare alternativ, eftersom det är en fråga om att ta betalt för att det är enkelt. Vem betalar för något som är krångligare än enkelt? Det krävs något alldeles exceptionellt för att lyckas med det. Så länge producenter tar hutlöst betalt för något som är fruktansvärt mycket enklare att få tag på gratis, kan de inte räkna med att få stöd av sina potentiella konsumenter. Men de kan knappast förbjuda sina konsumenter att använda sig av det som är fritt, eftersom det blir ett problem i sig.

Det är snack om officiell kampanjmusik just nu och även om jag kan förstå argumenten mot att ha politisk musik så ser jag inget direkt problem i det hela. Det kan verka lite kasst att ha en officiell partisång, men att en rörelse har en signaturmelodi är inget konstigt. Vänstern har alla fördelar här, eftersom sånger som handlar om rättvisa och andra ideal som vänstern står för är nästan överrepresenterade inom musiken. Högern får nöja sig med låtar som "Go West" med Pet Shop Boys och inte ens då är det fråga om något som man egentligen kan påstå vara direkt politiskt gångbart. Lee Greenwood hade en politisk hit en gång, med "God Bless the USA", åt Ronald Reagan. Annars är det svalt med högerns kampanjmusik. Vänstern stoltserar med klassiker som "Staten och Kapitalet" för att nämna en, och kan varje dag tillräkna sig ny musik som skulle kunna användas i sin kamp. Det handlar egentligen om vad som är gångbart. Lee Greenwoods låt skulle aldrig fungera i Sverige, eftersom den skulle anses vara för nationalistisk. Vänstern har sin klassiker "Internationalen" och den symboliserar mer än väl vad vänstern står för.

Liberalerna skulle kanske kunna ta någon av sångerna för frihet, men eftersom liberaler oftast tycker att pengar går före frihet (min erfarenhet, bevisa mig gärna fel) och det saknas väldigt mycket musik där man kan uppfatta girighet som något positivt, tycker nog liberaler att det är bättre att inte ha musik alls. Särskilt som sångerna om frihet ofta skrivs av rejäla vänsteranhängare.