onsdag 20 maj 2009

Riksdagens stora nollor

Efter att ha spenderat en dag hemma för en förkylning kan jag konstatera tre saker; jag har röstat, partiledardebatter i valtider är roliga och jag har röstat rätt. För den som har tid och ork rekommenderar jag starkt att lyssna igenom hela riksdagsdebatten. Mycket informativ och man blir helt matt av Alliansens försök till försvar av sin inrikes- och EU-politik.

Socialdemokraterna lämnar väl mycket att önska de också. Ett parti som förbehållslöst röstade för Lissabonfördraget i slutet av förra året, utan att kräva säkerheter för den svenska arbetsrätten, kan inte komma idag och beklaga att EU inte står upp för den svenska modellen. Det är tur för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att Alliansen inte vågar erkänna att det förhåller sig på det sättet, annars hade det blivit svårt att försvara ett samarbete.

Nåja, Reinfeldt lämnar ett rätt komiskt intryck när han försöker leka arbetarrörelsens bästa vän och med ett "Perssonaktigt" läte på rösten, försöker förpassa vänsteroppositionen till skamvrån. Det är svårt för Reinfeldt att kunna förkasta de fakta Ohly slänger i ansiktet på honom, han försöker därför lite hafsigt slänga iväg något om att Vänsterpartiet är EU-motståndare, som om det hade gått någon förbi. Reinfeldt kanske skulle försöka tala till människor som vore de vuxna istället.

Maud Olofsson visar sin politiska ståndpunkt med ett enkelt: "en so-olidarisk värld"
En politiker vill uppfattas som solidarisk, men som stakar sig på ordet, kan inte tas seriöst. Särskilt inte när det kommer från en som vill ta bort skyddet på arbetsmarknaden för oss unga och de som är äldre. Maud Olofsson är så optimistisk att hon vill ta USA och kroka arm, dansa med kapitalismens hemland rakt in i fördärvet. För Sverige har ju nu "världens mest ambitiösa miljö- och energipolitik", då spelar det ingen roll om allt annat går åt helvete.

Jan Björklund, den gamle spjuvern. Mona Sahlin sammanfattar Björklunds och Folkpartiets bidrag till EU med konstaterandet: "Då undrar jag lite stilla, varför ska man rösta på Folkpartiet?" Vidare hävdar Björklund att Folkpartiet värnar EU, med dess mångfald av kultur och religioner. Är inte Folkpartiet det av riksdagspartierna som är mest kritiska till en utvidgning av EU, för att inbegripa Turkiet? Anger man inte som ett av skälen att Turkiets kultur och religion inte stämmer överens med EU:s?

Göran Hägglunds argument är löjligare än hans dialekt, det blir rentav patetiskt när han hävdar att Vänsterpartiet skulle ha en enögd syn på familjerelationer. Kristdemokraterna, som så heligt värnar den traditionella familjen att de inte ens vill låta homosexuella få kalla sig 'äkta makar' när de väl gift sig. Ja, Hägglund kanske lurar någon, men det måste vara någon som krupit fram den sista månaden från sin kyrkliga kontemplation. Hägglunds svävande bortförklaring säger mer än ett erkännande om vad Kristdemokraterna kommer sträva efter efter valet, inga lika rättigheter för HBT-människor i Europa, inga medborgerliga rättigheter.

Oppositionen vann återigen en debatt och det var ett sant nöje att lyssna till. Reinfeldt är den enda av de borgerliga ledarna som ger ett stabilt intryck, måhända eftersom de andra tre märker av att de börjar ätas upp så sakteligen. Alliansen kanske inte längre är så stark som man önskar?

Personligen skulle jag vilja ha in mer partipolitik, mindre "regeringsalternativ". Det är en EU-parlamentsdebatt och Vänstern borde kunna kritisera Socialdemokraterna för deras passivitet i Lissabonfördragsfrågan likväl som Kristdemokraterna skulle kunna kritisera Moderaterna för deras ståndpunkt i homoäktenskapsfrågan. En politik som är alltför harmoniserad leder aldrig till något gott. Mindre enighet i riksdagen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar