måndag 23 november 2009

Skatteretorik

Jag har spenderat en hel eftermiddag på ett blogginlägg. Jag förstår att det känns jobbigt när retoriken smashar tillbaka mot en på samma sätt som vi känna för tre år sedan. Det som sägs är helt sant, men hur bemöter man det när man inte håller med grundbudskapet bakom? Naturligtvis är skattesänkningarna till gagn för en betydande del av befolkningen, men de negativa effekterna som majoriteten drabbats av eller kommer drabbas av är så påtagliga att det förringar det positiva med skattesänkningarna helt. Hade skattesänkningarna inte inneburit att man varit tvungen att sälja av företag som gett stadig inkomst åt staten, eller försämra i a-kassan, strama åt Försäkringskassan osv, då hade det varit självklart med skattesänkningar. Skatter är till för att betala vår välfärd, inte för att vi har fått för oss att det är roligt.

Något som förvånar mig är att Maud Olofsson fortfarande kan stå på benen och le offentligt. Men det måste väl trots allt vara ganska enkelt att sitta kvar när hon enbart gjort vad hela svenska folket förväntat sig att hon skulle göra. Det är skillnad ibland...

5 kommentarer:

  1. Xamuel,

    Jag tar detsom en komplimang att du spenderar så mycket tid med något jag skrivit. Jag har funderat över natten på det du skrev i kommentaren på Livbåten och ska försöka svara på det.

    SvaraRadera
  2. Människor som för intelligenta resonemang och har sunda åsikter är det alltid väl spenderad tid att diskutera med. Det blir inte lika mycket batongargument då.

    SvaraRadera
  3. Att Maud kan le offentligt är väl inte så konstigt. Om jag själv hade haft en helt tom CV (ingen utbildning, inga riktiga jobb) och ändå hade haft en dubbel professorslön, och dessutom en pension som man nästan måste vara Volvochef för att komma i närheten av, så hade jag också haft lätt att le.

    När det gäller skattesystemet, som nu är så horribelt lappat att ingen längre vet vad som händer i ena änden om man ändrar i den andra, så anser jag att det enda gångbara är att stoppa rubb och stubb i papperskorgen, och börja om på nytt.

    Till att börja med är det ju horribelt att man skall behöva betala inkomstskatt om man inte ens tjänar ihop till existensminimum. Pensionärer med garantipensionen 7000:- i månaden (enligt uppgift omkring 60.000) måste alltså betala över 1.500:- i månaden i skatt!?!?

    Först ett rejält grundavdrag. Ett grundavdrag som dessutom tar hänsyn till hur många man försörjer -- en ensam familjeförsörjare bör alltså få avdrag för de två-tre stycken han försörjer. Så fungerar det i exempelvis Frankrike, där en typisk familjeförsörjare har över 100.000 i grundavdrag.

    Och i vårt grannland Estland vill jag minnas att grundavdraget är 60.000 omräknat till svenska förhållanden (valuta och kostnadsläge).

    Sedan skall naturligtvis den progressiva skatten återinföras. Marginalskattedebatten på 70- och 80-talet, och dess resultat, har skapat betydligt större misär för låginkomsttagarna än någonsin några förment höjda a-kassenivåer.

    SvaraRadera
  4. Undrar vad kostnaden skulle bli att sätta de främsta ekonomerna i landet, att under en femårsperiod arbeta fram ett helt nytt skattesystem som skulle generera samma välfärd, men som skulle anses vara rättvist för hela befolkningen?

    Att ta bort allt och sätta in ett nytt låter som en bra idé tycker jag.

    SvaraRadera
  5. Kostnaden skulle med största sannolikhet bli som en frimärkskassa jämfört med kostnaderna vi har får omkring 500 statliga verk just nu, varav mer än hälften är unkna, bortglömda rester från tidigare valfläsks infriande.

    Men visst är det spännande att fantisera om ett sådant arbete.

    1. Fastställ målet med skatterna.

    2. Prioritera. Naturligtvis skall välfärdssystemet ha högsta prioritet.

    3. Lägg till styrmedlen -- punktskatterna.

    4. Lägg till nödvändig byråkrati -- minimalast möjliga.

    5. Stryk resten!

    SvaraRadera