För att synas i verkligheten

Jag är medlem i två partier. Vänsterpartiet och Piratpartiet, de två partier jag anser kan försvara sig bäst inför mina ideologiska krav. Skulle det vara riksdagsval idag skulle jag rösta pirat, rakt av, trots finanskris, personlig kris och "jag-blir-trettio-om-mindre-än-fyra-år"-kris. Piratpartiet vill värna om min rätt att skaffa information, min rätt att säga vad jag tycker, min rätt att kultivera mig och framförallt min rätt att skriva här. Andra partier säger att de vill exakt samma sak och jag tror att det är ett av problemen vi måste inse.

Piratpartiet anses inte vara ett parti att räkna med. För oss som tillbringar en stor del av vår lediga tid (för somliga all sin tid) på nätet är det ganska naturligt att Piratpartiet är det självklara valet. Vi har insett faran i lagar som IPRED och FRA. Nätbesökare som sporadiskt klickar sig in för att eventuellt kolla sin Facebook eller eventuellt sin mail är sällan anhängare av Piratpartiet. Kulturpersonligheter som har hög status stöder knappast Piratpartiet, även om det ser ut som att det kan bli en ändring på det nu.

Med alla dessa människor (majoriteten är faktiskt inte internetanvändare på riktigt) som inte förstår hur det påverkar dem att staten inskränker på internets gränser, är det inte konstigt att Piratpartiet anses vara ett missnöjesparti. För en icke- eller sällananvändare av internet är frågor om fri tillgänglighet till information oförståeligt. Vi måste därför använda oss av terminologi som är intressant och lätthanterbar för 50+ i gemen. Vi måste göra liknelser som är synonyma med vad våra potentiella sympatisörer har erfarenhet av. Vi måste framförallt använda oss av medier som är allmänna, hur avogt och irriterande det nu än må vara.

Våra bloggar är lästa av framförallt sympatisörer för våran sak, som själva bara vidarebefodrar till andra sympatisörer. Detta beror på att vårt medium på sätt och vis är stängt för andra, trots eller kanske pga lättilgängligheten. Jag hade själv till en början svårt att tro att något som skrevs på internet kunde vara reellt seriöst menat. Internet var ett ställe där man kunde hitta roliga filmklipp och dåliga skämt, men inget annat. Idag ser det annorlunda ut, men vi har inte delat med oss till den äldre generationen.

Vi måste därför använda oss av medier som de använder sig av, dagstidningar, gratistidningar, reklam. Vi skriver blogginlägg, de läser insändarna i tidningen. Det finns faktiskt människor som läser dagens ros och ris, trots att de inte känner någon som notiserna handlar om.

Det viktigaste utav allt är att vi måste fokusera på de frågor som är viktigast; hur farliga är egentligen lagar som IPRED och FRA? Vi måste förklara vad dessa lagar innebär på riktigt, majoriteten av folket tror att IPRED enbart handlar om fildelning. Ingen vet att det faktiskt handlar om att i princip förbjuda hela internettjänster så som de är utformade idag, tjänster som de själva antagligen använder sig av. De tror att det bara handlar om internet, när det faktiskt handlar om all typ av information som man kan sätta upphovsrättsbomärke på. För det är vad som kommer, med ACTA. Vi måste tala med de äldre, för när vi väl fått dem att lyssna kommer varje person över 50 vara värd fyra personer i tonåren i framtida debatter.

Vi måste synas i verkligheten.