För att synas i verkligheten

Jag är medlem i två partier. Vänsterpartiet och Piratpartiet, de två partier jag anser kan försvara sig bäst inför mina ideologiska krav. Skulle det vara riksdagsval idag skulle jag rösta pirat, rakt av, trots finanskris, personlig kris och "jag-blir-trettio-om-mindre-än-fyra-år"-kris. Piratpartiet vill värna om min rätt att skaffa information, min rätt att säga vad jag tycker, min rätt att kultivera mig och framförallt min rätt att skriva här. Andra partier säger att de vill exakt samma sak och jag tror att det är ett av problemen vi måste inse.

Piratpartiet anses inte vara ett parti att räkna med. För oss som tillbringar en stor del av vår lediga tid (för somliga all sin tid) på nätet är det ganska naturligt att Piratpartiet är det självklara valet. Vi har insett faran i lagar som IPRED och FRA. Nätbesökare som sporadiskt klickar sig in för att eventuellt kolla sin Facebook eller eventuellt sin mail är sällan anhängare av Piratpartiet. Kulturpersonligheter som har hög status stöder knappast Piratpartiet, även om det ser ut som att det kan bli en ändring på det nu.

Med alla dessa människor (majoriteten är faktiskt inte internetanvändare på riktigt) som inte förstår hur det påverkar dem att staten inskränker på internets gränser, är det inte konstigt att Piratpartiet anses vara ett missnöjesparti. För en icke- eller sällananvändare av internet är frågor om fri tillgänglighet till information oförståeligt. Vi måste därför använda oss av terminologi som är intressant och lätthanterbar för 50+ i gemen. Vi måste göra liknelser som är synonyma med vad våra potentiella sympatisörer har erfarenhet av. Vi måste framförallt använda oss av medier som är allmänna, hur avogt och irriterande det nu än må vara.

Våra bloggar är lästa av framförallt sympatisörer för våran sak, som själva bara vidarebefodrar till andra sympatisörer. Detta beror på att vårt medium på sätt och vis är stängt för andra, trots eller kanske pga lättilgängligheten. Jag hade själv till en början svårt att tro att något som skrevs på internet kunde vara reellt seriöst menat. Internet var ett ställe där man kunde hitta roliga filmklipp och dåliga skämt, men inget annat. Idag ser det annorlunda ut, men vi har inte delat med oss till den äldre generationen.

Vi måste därför använda oss av medier som de använder sig av, dagstidningar, gratistidningar, reklam. Vi skriver blogginlägg, de läser insändarna i tidningen. Det finns faktiskt människor som läser dagens ros och ris, trots att de inte känner någon som notiserna handlar om.

Det viktigaste utav allt är att vi måste fokusera på de frågor som är viktigast; hur farliga är egentligen lagar som IPRED och FRA? Vi måste förklara vad dessa lagar innebär på riktigt, majoriteten av folket tror att IPRED enbart handlar om fildelning. Ingen vet att det faktiskt handlar om att i princip förbjuda hela internettjänster så som de är utformade idag, tjänster som de själva antagligen använder sig av. De tror att det bara handlar om internet, när det faktiskt handlar om all typ av information som man kan sätta upphovsrättsbomärke på. För det är vad som kommer, med ACTA. Vi måste tala med de äldre, för när vi väl fått dem att lyssna kommer varje person över 50 vara värd fyra personer i tonåren i framtida debatter.

Vi måste synas i verkligheten.

Politiken är bara ännu en underhållningsform

Gick in på Politikerbloggen och fick en smäll på käften direkt. Det första jag möts av är gigantiska bokstäver som fullkomligt skriker: Avslöjande. "Vad är det här för jävla sida", undrar jag. Jo det är tydligen den blogg som ska vara mest förtroendeingivande i hela bloggsfären i Sverige, vad gäller politik.

Personligen tycker jag att det är en orgie mellan kvällstidningar, veckopress och internet. Vem bryr sig om avslöjanden som: "Reinfeldt klar för Almedalen i år", eller "Partiledare raggar sängkamrater på nätet"? För det första, ett avslöjande är när någonting försöks hållas hemligt, men de facto blir avslöjat, annars är det ett förmedlande av information som tillgängliggjorts. Som i fallet med artikeln där det avslöjas att Rick Falkvinge raggar tjejer på internet, det är Rick själv som skrivit på sin Facebook att han ville "ha lite mys". Då är det inget avslöjande, punkt. Att sedan andra reagerar över detta på löjliga sätt och försöker banka in idiotiska tolkningar gör hela situationen än mer tråkig.

Vad gäller att Reinfeldt ska åka till Almedalen och tala under politikerveckan är det ungefär lika uppseendeväckande som att jag har två ben och kan gå. "Va, en politiker? Som ska tala under Almedalsveckan? Är han Statsminister också?" Vad är det för fel på människor idag? Den här s.k. Politikerbloggen skriver om populistisk skit och är antagligen kopplad i ledband av traditionella medier. Alltså, "skriv inget uppseendeväckande som skulle kunna inverka menligt på våran egen agenda".

Jag är inte alls avundsjuk på läsarsiffrorna som Politikerbloggen har. Tvärtom, det känns skönt att ingen läser något av vad jag skrivit, då behöver jag inte ta ansvar och försvara mig heller. Jag tycker bara att det är så löjligt att vi måste reducera allt i samhället idag till underhållning för att vi ska intressera oss överhuvudtaget. Politik är kul, javisst, men jag behöver inget TV-program där det sitter en person som ska försöka lätta upp stämningen med några stillsamma skämt om politik, för att tycka det. Jag är en sådan person som slår på debatter i riksdagen för att det är intressant och spännande i sig. Jag skulle visserligen skratta om en clown sprang fram och drog i Anders Borgs hästsvans, men det skulle inte vara positivt för mitt politiska intresse.

Får vi be om största möjliga tystnad!

Det är så tyst. Inget hörs överhuvudtaget längre. Ingen skriver, ingen debatterar, ingen tycker. Vi ska inte diskutera politik på arbetet, inte hemma, inte med vänner, inte med släkten. Vi ska vara rädda. Rädda för terrorister, för varsel, för arbetslösheten, för att protestera.
Dagligen inskränker man på våra rättigheter i samhället, retoriken är så välutvecklad att vi knappt har något att säga emot längre. Vem kan protestera mot att göra det svårare för terrorister att begå brott? Vem kan protestera mot att pedofiler ska jagas när de surfar barnporr? Vem kan egentligen ifrågasätta att regeringen förhåller sig passiv till ekonomiska problem vi har i samhället? Det finns ju ingen tydlig opposition som förmedlar ett alternativ.

Medierna rapporterar inte längre om den verkliga politiken, om man gör det får man inga läsare. Istället rapporteras det om skvaller, vem har knullat med vem bland topparna i riksdagshuset?
Visst, då och då dyker det upp en och annan fyndig kommentar från en ledarsida här och där, men det är aldrig längre den klockrena, vassa granskningen som förmedlas. Det är klart, vem vill tjalla på sin polare? För nog är det väl så? Cheferna i medierna är bundisar med dem som sitter vid makten, då och då slängs ett ben ut för att tillfredställa den hungriga pöbeln, men annars är det inget som fyller ett riktigt politiskt värde. Ingen skriver om den stora jakten på barnen.
De som innehar makten idag, både i media, den privata sfären och politikerna i riksdagen, ingen av dessa är fullt på det klara med vad tekniken innebär. Man stiftar lagar som kriminaliserar tio procent av befolkningen, samtidigt vill man inte inse att lagar ska stiftas för att beskydda människor. När tio procent anser att det de gör inte är fel, då är det de facto inte fel. Då är det ett paradigmskifte.

På internet finns information från hundratals engagerade, pålästa människor. De skriver om sin frustration och sina drömmar om framtiden.

Men annars är det tyst.