För att synas i verkligheten

Jag är medlem i två partier. Vänsterpartiet och Piratpartiet, de två partier jag anser kan försvara sig bäst inför mina ideologiska krav. Skulle det vara riksdagsval idag skulle jag rösta pirat, rakt av, trots finanskris, personlig kris och "jag-blir-trettio-om-mindre-än-fyra-år"-kris. Piratpartiet vill värna om min rätt att skaffa information, min rätt att säga vad jag tycker, min rätt att kultivera mig och framförallt min rätt att skriva här. Andra partier säger att de vill exakt samma sak och jag tror att det är ett av problemen vi måste inse.

Piratpartiet anses inte vara ett parti att räkna med. För oss som tillbringar en stor del av vår lediga tid (för somliga all sin tid) på nätet är det ganska naturligt att Piratpartiet är det självklara valet. Vi har insett faran i lagar som IPRED och FRA. Nätbesökare som sporadiskt klickar sig in för att eventuellt kolla sin Facebook eller eventuellt sin mail är sällan anhängare av Piratpartiet. Kulturpersonligheter som har hög status stöder knappast Piratpartiet, även om det ser ut som att det kan bli en ändring på det nu.

Med alla dessa människor (majoriteten är faktiskt inte internetanvändare på riktigt) som inte förstår hur det påverkar dem att staten inskränker på internets gränser, är det inte konstigt att Piratpartiet anses vara ett missnöjesparti. För en icke- eller sällananvändare av internet är frågor om fri tillgänglighet till information oförståeligt. Vi måste därför använda oss av terminologi som är intressant och lätthanterbar för 50+ i gemen. Vi måste göra liknelser som är synonyma med vad våra potentiella sympatisörer har erfarenhet av. Vi måste framförallt använda oss av medier som är allmänna, hur avogt och irriterande det nu än må vara.

Våra bloggar är lästa av framförallt sympatisörer för våran sak, som själva bara vidarebefodrar till andra sympatisörer. Detta beror på att vårt medium på sätt och vis är stängt för andra, trots eller kanske pga lättilgängligheten. Jag hade själv till en början svårt att tro att något som skrevs på internet kunde vara reellt seriöst menat. Internet var ett ställe där man kunde hitta roliga filmklipp och dåliga skämt, men inget annat. Idag ser det annorlunda ut, men vi har inte delat med oss till den äldre generationen.

Vi måste därför använda oss av medier som de använder sig av, dagstidningar, gratistidningar, reklam. Vi skriver blogginlägg, de läser insändarna i tidningen. Det finns faktiskt människor som läser dagens ros och ris, trots att de inte känner någon som notiserna handlar om.

Det viktigaste utav allt är att vi måste fokusera på de frågor som är viktigast; hur farliga är egentligen lagar som IPRED och FRA? Vi måste förklara vad dessa lagar innebär på riktigt, majoriteten av folket tror att IPRED enbart handlar om fildelning. Ingen vet att det faktiskt handlar om att i princip förbjuda hela internettjänster så som de är utformade idag, tjänster som de själva antagligen använder sig av. De tror att det bara handlar om internet, när det faktiskt handlar om all typ av information som man kan sätta upphovsrättsbomärke på. För det är vad som kommer, med ACTA. Vi måste tala med de äldre, för när vi väl fått dem att lyssna kommer varje person över 50 vara värd fyra personer i tonåren i framtida debatter.

Vi måste synas i verkligheten.

Det är ok att skrämmas

Det är tydligen beundransvärt att skrämma små barn till lydnad, även om det inte finns några statistiskt säkerställda siffror på hur fildelningens minskning påverkat den "lagliga" handeln. "Ipred handlar om att få in folk i den lagliga fållan", säger man, utan någon som helst självkritik. Det är fruktansvärt frustrerande att tala till en en vägg och IFPI och Anti-Piratbyrån är betongfundament. Man ska inte förändra något i sin världsbild, kompromisser är för mesar. Att man talar om människor som boskap och anser att de ska förhålla sig till företagen som nickedockor, är bara några saker som upprör.

Det är ingen som ställer de väsentliga frågorna till kreatörerna av det som faktiskt är centralt i hela debatten. Skulle konstnärerna sluta skapa om de inte blev "skyddade" av IPRED? Frågan jag ställer mig, är konstnärerna bara intresserade av att tjäna en massa pengar? Per Gessle har exempelvis aldrig varit intressant för mig, så att han gnäller om utebliven vinst rör mig inte i ryggen. Jag skulle aldrig ladda ner någon av hans skitmusik ändå. Oftast är motståndarna till fildelning bland musikerna de som är egna företagare eller som aldrig har spelningar. De får väl in sina pengar genom att deras musik släpps på samlingsalbum? Så jag förstår att de blir upprörda när ingen köper sådan skit längre.

Även om det finns en önskan om att IPRED ska försvinna så behöver man inte vara för fildelning. Jag kan även förstå det logiska i resonemanget "det går inte att konkurrera med gratis", men Loka och Ramlösa har med all önskvärd tydlighet lyckats relativt bra med det.

Hitler var också demokratisk

Har haft en diskussion kring det här med demokrati på jobbet ett tag nu. Efter att efter många turer och om och men, kommit fram till att det var vikingarnas fel att vi just nu upplever den värsta finanskrisen sedan 1929, har vi kommit till en annan fråga. Vad är demokratiskt?

IPRED röstades ju igenom ganska så smärtfritt, med en mer än kvalificerad majoritet i riksdagen. Vi blev delvis förblindade av den tidigare nämnda krisen och lät det relativt ostört passera, utom några få. Jag själv var inte heller särskilt engagerad just då, jag hade annat att tänka på, blöjbyten och hur vi skulle ha råd att köpa mat till familjen bland annat.

I alla fall har vi diskuterat det här med IPRED och Ipredia, väldigt mycket nu. Jag tror dessutom att man börjar bli en aning trött på mig inne på Posten, eftersom jag vägrar hålla käft. Vad är egentligen demokrati? Ska vi acceptera att riksdagen beslutar om än det ena än det andra åt oss, när vi knappt har möjlighet att göra oss hörda för att ventilera vårt missnöje?

Ingen i valrörelsen påstod att om vi röstade på ett visst parti skulle vi få lagar som gjorde det mer eller mindre oproblematiskt för privatpersoner och företag att spåra och bötfälla oss. Hade vi vetat om det hade vi antagligen aldrig haft en regeringskonstellation som liknar den vi idag ser, eller så kanske vi hade det? Att hävda att det är demokratiskt att stifta lagar bara för att riksdagen är den som gör det och att riksdagen är vald av folket är ett argumentationsfel. Riksdagen ska upprätthålla våra intressen och skydda oss från inskränkningar i våra rättigheter. IPRED och FRA är motsatsen till detta, det är inskränkande på våra rättigheter. Om en majoritet röstar för att avskaffa demokratin, bör den då avskaffas, eftersom det då är ett demokratiskt beslut?

Jag skiter i om jag bryter mot Godwins lag, jag åberopar ett negligerande av lagen eftersom det i båda fallen handlar om brott mot de mänskliga rättigheterna. Huruvida demokratiska beslut alltid ska accepteras, med argumentet att de är demokratiska beslut.

En liknelse i form av Tyskland på trettiotalet är nödvändig nu. Hitler gick knappast ut med att han skulle avskaffa demokratin i Tyskland, inte heller att han skulle avrätta människor pga ras eller sexuell läggning. Hans parti blev demokratiskt inröstat i parlamentet och de fick slutligen en majoritet, som beslutade att Hitler skulle få styra. Med IPRED-anhängarnas logik var det alltså inget fel med att avrätta judar och homosexuella, eftersom det var demokratiskt riktiga beslut? Det tycker man naturligtvis inte.

Man kan hävda att Hitler bröt mot de mänskliga rättigheterna, men ett inskränkande på yttrandefriheten (som IPRED faktiskt är tillsammans med FRA), är minst lika mycket brott mot mänskliga rättigheter som det Nazi-Tyskland höll på med. Är demokratiska beslut alltid godtagbara, ska vi alltid rätta oss efter dessa?

Får vi be om största möjliga tystnad!

Det är så tyst. Inget hörs överhuvudtaget längre. Ingen skriver, ingen debatterar, ingen tycker. Vi ska inte diskutera politik på arbetet, inte hemma, inte med vänner, inte med släkten. Vi ska vara rädda. Rädda för terrorister, för varsel, för arbetslösheten, för att protestera.
Dagligen inskränker man på våra rättigheter i samhället, retoriken är så välutvecklad att vi knappt har något att säga emot längre. Vem kan protestera mot att göra det svårare för terrorister att begå brott? Vem kan protestera mot att pedofiler ska jagas när de surfar barnporr? Vem kan egentligen ifrågasätta att regeringen förhåller sig passiv till ekonomiska problem vi har i samhället? Det finns ju ingen tydlig opposition som förmedlar ett alternativ.

Medierna rapporterar inte längre om den verkliga politiken, om man gör det får man inga läsare. Istället rapporteras det om skvaller, vem har knullat med vem bland topparna i riksdagshuset?
Visst, då och då dyker det upp en och annan fyndig kommentar från en ledarsida här och där, men det är aldrig längre den klockrena, vassa granskningen som förmedlas. Det är klart, vem vill tjalla på sin polare? För nog är det väl så? Cheferna i medierna är bundisar med dem som sitter vid makten, då och då slängs ett ben ut för att tillfredställa den hungriga pöbeln, men annars är det inget som fyller ett riktigt politiskt värde. Ingen skriver om den stora jakten på barnen.
De som innehar makten idag, både i media, den privata sfären och politikerna i riksdagen, ingen av dessa är fullt på det klara med vad tekniken innebär. Man stiftar lagar som kriminaliserar tio procent av befolkningen, samtidigt vill man inte inse att lagar ska stiftas för att beskydda människor. När tio procent anser att det de gör inte är fel, då är det de facto inte fel. Då är det ett paradigmskifte.

På internet finns information från hundratals engagerade, pålästa människor. De skriver om sin frustration och sina drömmar om framtiden.

Men annars är det tyst.