För att synas i verkligheten

Jag är medlem i två partier. Vänsterpartiet och Piratpartiet, de två partier jag anser kan försvara sig bäst inför mina ideologiska krav. Skulle det vara riksdagsval idag skulle jag rösta pirat, rakt av, trots finanskris, personlig kris och "jag-blir-trettio-om-mindre-än-fyra-år"-kris. Piratpartiet vill värna om min rätt att skaffa information, min rätt att säga vad jag tycker, min rätt att kultivera mig och framförallt min rätt att skriva här. Andra partier säger att de vill exakt samma sak och jag tror att det är ett av problemen vi måste inse.

Piratpartiet anses inte vara ett parti att räkna med. För oss som tillbringar en stor del av vår lediga tid (för somliga all sin tid) på nätet är det ganska naturligt att Piratpartiet är det självklara valet. Vi har insett faran i lagar som IPRED och FRA. Nätbesökare som sporadiskt klickar sig in för att eventuellt kolla sin Facebook eller eventuellt sin mail är sällan anhängare av Piratpartiet. Kulturpersonligheter som har hög status stöder knappast Piratpartiet, även om det ser ut som att det kan bli en ändring på det nu.

Med alla dessa människor (majoriteten är faktiskt inte internetanvändare på riktigt) som inte förstår hur det påverkar dem att staten inskränker på internets gränser, är det inte konstigt att Piratpartiet anses vara ett missnöjesparti. För en icke- eller sällananvändare av internet är frågor om fri tillgänglighet till information oförståeligt. Vi måste därför använda oss av terminologi som är intressant och lätthanterbar för 50+ i gemen. Vi måste göra liknelser som är synonyma med vad våra potentiella sympatisörer har erfarenhet av. Vi måste framförallt använda oss av medier som är allmänna, hur avogt och irriterande det nu än må vara.

Våra bloggar är lästa av framförallt sympatisörer för våran sak, som själva bara vidarebefodrar till andra sympatisörer. Detta beror på att vårt medium på sätt och vis är stängt för andra, trots eller kanske pga lättilgängligheten. Jag hade själv till en början svårt att tro att något som skrevs på internet kunde vara reellt seriöst menat. Internet var ett ställe där man kunde hitta roliga filmklipp och dåliga skämt, men inget annat. Idag ser det annorlunda ut, men vi har inte delat med oss till den äldre generationen.

Vi måste därför använda oss av medier som de använder sig av, dagstidningar, gratistidningar, reklam. Vi skriver blogginlägg, de läser insändarna i tidningen. Det finns faktiskt människor som läser dagens ros och ris, trots att de inte känner någon som notiserna handlar om.

Det viktigaste utav allt är att vi måste fokusera på de frågor som är viktigast; hur farliga är egentligen lagar som IPRED och FRA? Vi måste förklara vad dessa lagar innebär på riktigt, majoriteten av folket tror att IPRED enbart handlar om fildelning. Ingen vet att det faktiskt handlar om att i princip förbjuda hela internettjänster så som de är utformade idag, tjänster som de själva antagligen använder sig av. De tror att det bara handlar om internet, när det faktiskt handlar om all typ av information som man kan sätta upphovsrättsbomärke på. För det är vad som kommer, med ACTA. Vi måste tala med de äldre, för när vi väl fått dem att lyssna kommer varje person över 50 vara värd fyra personer i tonåren i framtida debatter.

Vi måste synas i verkligheten.

Det är ok att skrämmas

Det är tydligen beundransvärt att skrämma små barn till lydnad, även om det inte finns några statistiskt säkerställda siffror på hur fildelningens minskning påverkat den "lagliga" handeln. "Ipred handlar om att få in folk i den lagliga fållan", säger man, utan någon som helst självkritik. Det är fruktansvärt frustrerande att tala till en en vägg och IFPI och Anti-Piratbyrån är betongfundament. Man ska inte förändra något i sin världsbild, kompromisser är för mesar. Att man talar om människor som boskap och anser att de ska förhålla sig till företagen som nickedockor, är bara några saker som upprör.

Det är ingen som ställer de väsentliga frågorna till kreatörerna av det som faktiskt är centralt i hela debatten. Skulle konstnärerna sluta skapa om de inte blev "skyddade" av IPRED? Frågan jag ställer mig, är konstnärerna bara intresserade av att tjäna en massa pengar? Per Gessle har exempelvis aldrig varit intressant för mig, så att han gnäller om utebliven vinst rör mig inte i ryggen. Jag skulle aldrig ladda ner någon av hans skitmusik ändå. Oftast är motståndarna till fildelning bland musikerna de som är egna företagare eller som aldrig har spelningar. De får väl in sina pengar genom att deras musik släpps på samlingsalbum? Så jag förstår att de blir upprörda när ingen köper sådan skit längre.

Även om det finns en önskan om att IPRED ska försvinna så behöver man inte vara för fildelning. Jag kan även förstå det logiska i resonemanget "det går inte att konkurrera med gratis", men Loka och Ramlösa har med all önskvärd tydlighet lyckats relativt bra med det.

Den piratkopierade religionen

Under den sista tiden har jag blivit allt mer engagerad i frågor kring upphovsrätt, med min gode vän Ztripez som agitator och ett flertal andra intressanta bloggare som inspirationskällor, varav den kändaste antagligen är Emma. Jag har även hunnit bli milt förvånad över en trettonårings kunnande och politiska förståelse, vilket inger hopp om framtiden.

Idag är det påskafton, högtiden som firas är påsken och är grundstenen i världens största religion. Myten om mannen som dog på ett kors för att senare återuppstå tre dagar senare har i och för sig många referenser i gammal mytbildning kring solen. Detta uppmärksammas inte särskilt ofta, speciellt inte av troende kristna. Att deras gud skulle ha varit ett plagiat av ett flertal tidigare gudar och myter runt om i världen, tanken är skrämmande.

Just så ligger det ändå till. Myten om Jesus är inget annat än ett plagiat, det är inte ens det första. Åtskilliga har påfunnits, den ursprungliga upphovsrättsägaren är obefintlig, men ska någon anges måste det ändå anses vara egyptierna. För lite drygt fyra och ett halvt tusen (4500) år sedan trodde redan de gamla egyptierna (har alltid velat skriva det där) på jesusmyten, även om den handlade om ett flertal gudar och personer, snarare än en. Eller vad sägs om Osiris som dör, för att senare bli återuppväckt till liv för att därefter bli härskare över de döda? Horus som blir frestad av den onde Set, men lyckas besegra honom till slut?

På åtskilliga ställen i världen finns referenser som placerats i myten om Jesus. Även om påståenden som säger att Jesus är ett direkt plagiat av någon gud eller person är felaktiga, så kan man hitta allt det som Jesus upplevde i sitt liv i andra mytologier, som människor trodde på innan Jesus ens påstods ha existerat.

Anledningen till att det förhåller sig på det här sättet kan vi härleda till det första konciliet i Nicea år 325. Där bestämdes hur kristendomen skulle utformas och vad som skulle ingå i den. Skrifter som skrevs årtionden efter Jesus död beslöt man för att kalla ögonvittnesskildringar, något som än i dag är vedertaget i de kristna leden, trots vetenskapliga bevis för motsatsen.

Jesus och myten kring honom är en stor piratkopia. Den har blivit delad och spridd utan kontroll av några insynsmyndigheter i snart ett och ett halvt tusen (1500) år, uppmanad att spridas vidare. Det står till och med skrivet i verket att inget får lov att ändras i texten när man sprider det. Eftersom vi grundat vår hela civilisation kring en piratkopia och delning av denna, utan kontroller, kanske det inte är särskilt underligt om vi idag inte tycker att det är något konstigt att dela med oss av all kultur och information. För det är just vad Bibeln är, endast en kulturell skrift. En skönlitterär historia och inte ens en särskilt välskriven sådan. Att det också är världens mest sålda bok, trots den fria delningen, kan väl också sägas vara ett kraftigt argument mot att fildelning av kulturyttringar skulle vara skadligt för konstnärer.